mialundstrom

Hej. Vad ska man skriva. När jag vaknade igår trodde jag inte att jag skulle ligga på sjukhuset hela kvällen och opereras för första gången i mitt liv. I några dagar hade det gjort jätteont i mitt bröst blablabla, Daniel följde mig till legevakten som det kallas här. Där blev jag förflyttad till nästa person hela tiden så fort jag berättat symptomen. Efter några timmar var Daniel tvungen att gå till jobbet vilket jag egentligen skulle också men jag var tvungen att stanna där. Ganska samtidigt så kom jag äntligen till någon läkare som la mig på en säng och undersökte. Hur lätt tror ni att det är när man inte änns förstår hälften av vad de säger? Jag kan inte norska!! Det visade sig iallafall att det berodde på min piercing så FOLK ta aldrig hål i bröstvårtan, jag lovar det är inte värt det! Jag har haft den länge och det hade länge varit där men av någon anledning hade det blivit värre nu och börjat göra ont. Hon pratar på och jag tycktes höra ordet skära(!!). Hon går iväg ett bra tag och när hon kommer tillbaka plockar hon fram sina verktyg. HJÄLP jag hörde rätt, hon ska skära i mig! Så, som att det inte var någonting gav hon mig lokalbedövning och började stycka mig (ungefär). Sen när jag trodde att det var över så visar det sig att jag måste åka till ett annat sjukhus där de ska skära mer i mig, och djupare! Jag var helt ensam, rädd och visste inte änns vart jag skulle. Lyckades hitta dit och då var det dags igen, 4 st inne på mitt rum där jag låg. Jag har aldrig fått så mycket tröst någonsin. Jag har nog aldrig gråtit så mycket heller. Det var inte rädslan att nått skulle gå fel eller att det gjorde ont eller så. Det var bara så läskigt att vara vaken och veta "nu skär någon i mig, precis denna sekund". Så nu blir det antibiotika ett tag och någon undersökning på någon bröstklinik, men förrutom det så är allt äntligen över!

Tydligen kommer jag få ett ärr som ser ut som att jag har gjort bröstförstoring, kul att det kommer vara sånna ärr när jag inte änns har fått förstora. Ball.