mialundstrom

Den här är inte svår alls. Jag träffade en kille när jag var ca 14 år, Simon Axenstedt heter han. Jag var så betuttad i honom, nästan mer besatt, och det höll i sig länge, jag får fortfarande en hjärtattack när jag ser honom. Men det var inte äkta, man kan mer kalla det attraktion och en dragningskraft för han ser näst intill perfekt ut. Jag sa länge att det var min första kärlek. Sen kom Anton Brännström, en riktigt go kille som jag föll för direkt. Jag hade väldigt mycket känslor för honom också. Men den äkta första kärleken, den där stora som gör att ingenting annat spelar någon roll, kom in i mitt liv i januari 2008. Jag såg honom när han jobbade på bowlinghallen i Skellefteå. Jag var bara tvungen att veta vem det var. Tony Lundqvist. Min första kärlek. Jag kommer ihåg att jag tänkte

-

''Hur kan man änns vara såhär lycklig?

än såhär så kommer jag bokstavligen spricka''

-

Första gången vi kysstes, Han stod med jackan på i hallen och jag skulle ge honom en kram. När vi drar oss bort från varandra så tar han tag i mig och kysser mig. Sen skulle han ta på sig skorna och jag kunde inte hålla masken så jag ställde mig bakom ett hörn för att kunna ''le'' vilket mer var ett stort gap-skrik-aktigt leende. Har man hittat en sån kärlek en gång så har man tur. Jag blir fortfarande varm i hjärtat när jag tänker på den tiden med honom, och alla våra små egna saker som man skapade gemensamt. Orden som man sa, vanorna man skaffade sig och allt man bara delade med varandra som ingen annan förstår. Det är något extra speciellt med den första.

-

Visst finns mirakel;)